Return to site

När livet är perfekt

Exakt en månad sedan jag klev av scenen i Spanien, och exakt en månad sedan en rädsla för framtiden väcktes. En rädsla för vad som komma skall. Hur mycket kommer jag gå upp i vikt? Kommer jag tappa kontrollen helt över kosten? Vad ska jag nu gå och längta till och sträva efter när inga tävlingar längre ligger framför mig?

 

Nu sitter jag här, och har aldrig varit så nöjd med mitt liv som jag är just nu. Ni som varit med mig ett tag vet att jag tidigare lidit av ätstörningar och alltid bedömt mitt eget värde efter min form, vad jag väger eller hur pass väl jag sköter kosten. Mitt liv har, under ett antal år, präglats av utséendefixering, ångestattacker och svält blandat med hetsätning. Men idag kan jag säga att jag aldrig har brytt mig så lite om min viktuppgång som nu. Det kanske handlar om 6-7kg+ från tävling, jag vet inte, jag har inte vägt mig för det känns inte relevant. Jag bryr mig fortfarande om vad jag stoppar i mig, att äta hälsosamt och träna hårt är min livsstil. Men nu äter jag för prestation och utveckling, inte för att se en viss siffra på vågen eller för att bli så smal som möjligt.

 

Något jag nämnt typ sjuttioelva gånger är även att jag längtat efter spontanitet, något som också tidigare gett mig ångest på grund av att jag får svårt att hålla koll på mina vanor. Efter en månad med flertalet spontana aktiviteter märker jag även att den ångesten är borta. Den känslan, att känna att jag är fri att göra vad jag vill, när jag vill, utan ångest… jag kan inte riktigt sätta ord på den, så jag sätter punkt här. Men den är helt fantastisk.

 

Nu kanske ni tolkar det som att jag släppt träning och kost helt. Fel. Jag tränar hårdare än någonsin och håller fortfarande koll på mitt matintag, men jag NJUTER av det. Njuter av att pressa mig förbi mina gränser på gymmet, märka min utveckling från pass till pass, fylla på med rejält med bra mat efter träningen och sedan krascha i sängen av utmattning. Det är mitt liv, det jag brinner för, det jag älskar att göra. Och detta, i kombination med att vara helt ångestfri och ha möjlighet att göra vad jag vill, gör att jag känner att just nu är mitt liv faktiskt perfekt.

 

En månad har gått, och med facit i hand har det (i det stora hela) varit den bästa och roligaste månaden på flera år. Jag har inte ballat ur med kosten, men jag har heller inte låtit mina matvanor styra mitt liv. Jag har gått upp i vikt, men inga onödiga kilon. Och framförallt: jag har LEVT! Sena utekvällar med människor jag inte umgåtts med på hur länge som helst, spontana träffar med vänner och familj, god mat, tunga grisiga träningspass och mer fokus på jobbet, och även mer fokus på mig själv. Jag skulle inte ändra en enda grej om jag så fick möjligheten!

All Posts
×

Almost done…

We just sent you an email. Please click the link in the email to confirm your subscription!

OKSubscriptions powered by Strikingly