Return to site

Förbi mina gränser

Man klarar mer än vad man tror

"Det går inte", "jag kan inte", "det kommer aldrig funka".... Hur ofta hör man inte dessa fraser? Och framförallt, hur ofta använder du själv dessa fraser?

Nästa fråga: om du tar dig an en utmaning med någon av ovanstående fraser som utgångspunkt med handen på hjärtat, tror du att det kommer gå?

Troligtvis inte, går du int med inställningen om att de du ska göra är omöjligt och att du inte kan. Ja, förmodligen blir det så.

Jag tänker koppla detta direkt till min pågående tävlingssatsning. Någonstans för en månad sedan började jag känna att "okej, nu är det sjukt tight om tid, jag är inte ens i närheten av tävlingsform... det här kan bli tufft" men höll mig ändå relativt lugnt för det mesta (bortsett från några enstaka paniksamtal till coach, det ska jag erkänna). Jag behöll lugnet i största möjliga mån fram tills för exakt en vecka sedan. Kroppen var något så fruktansvärt svullen och vätskig, jag var trött och stressad och absolut INGET kändes bra. Efter en heldag med plåtning i Stockholm kollade jag och coach formen tillsammans med några domare från SKKF, och de sa väl i princip att "ja, du kommer få köra riktigt hårt de sista 3 veckorna nu". Och det var nog första gången under hela satsningen som jag tänkte att "det här kommer aldrig att gå, det här är inte ens kul, jag vill inte mer nu". Jag är van att vara tävlingsklar 3 veckor ut och bara kunna glida in i mål, så detta var en helt ny situation för mig och det kändes som ett slag i ansiktet rent ut sagt. Coach var sjukt snabb med att fixa ett nytt kostupplägg till mig, men efter att ha hört hur vi skulle lägga upp det ville jag helt ärligt lägga mig platt på marken och avbryta allt.

Arg och besviken hoppade jag på bussen hem till Örebro. Jag har inte fysiskt gråtit sedan min morfars begravning i November, men denna kväll brast det helt för mig. Det enda jag kunde tänka var "det kommer aldrig gå, hur ska jag fixa skolan? Kommer jag ens kunna sova? Hur ska jag kunna styrketräna? och så INTERVALLER på det? Jag kommer stupa...". Så jag skickade faktiskt ett sms till coach samt några av mina närmsta vänner + min mamma och sa att jag ville avbryta. Jag orkar inte mer. Det är nog nu. Samtliga personer sa dock att jag skulle sova på saken och se hur det kändes morgonen därpå, vilket jag gick med på. 

Efter att ha filosoferat ett par timmar på bussen och lugnat ner mig en aning. Så tänkte jag väl i princip att "ska jag göra detta, ja då ska jag fan göra det som en vinnare också". Sagt och gjort så trampade jag direkt från bussen till Ica och köpte 3kg torsk. 22.10 var jag hemma och ställde mig och gjorde matlådor till kommande vecka. "If you never try, you'll never know" tänkte jag och bestämde mig för att testa det nya upplägget veckan ut. 

Måndagen inleddes med en morgonpromenad och ett tårfyllt samtal med min kloka mamma. "Men du älskar ju att stå på scen, ska du verkligen avbryta nu? Du är så nära!!" sa hon. "Vi är som sånna där gubbar med rund botten, oavsett hur många gånger vi faller så kommer vi alltid resa oss upp igen". Många meddelanden trillade in från mina fina vänner nere på gymmet "You got this!! Vi står bakom dig hela vägen, om det är någon som fixar detta så är det du!". Så jag kämpade mig igenom måndagen och funderade på hur jag ens fortfarande kunde stå upp.

Resterande av veckans dagar kändes allt lättare. Visst, jag var (och är) pinsamt trög och bara att röra sig runt i min lilla 25kvm-lägenhet tar emot. Men formen.... jag är ett enda stort frågetecken. HUR kunde det gå så fort? Den blir bättre och bättre för varje dag som går, och att se att jag ÄNTLIGEN är i form och att det är så nära målet nu, ja, då är det knappt ens jobbigt längre. Äntligen har jag nått den känslan av att jag bara ska glida in i mål och njuta av att vara i min bästa form hittills. Och det absolut bästa? Jag klarade av något jag stämplade som omöjligt innan jag ens hade försökt. Denna vecka har varit en av de mest utmanande veckorna i mitt liv, men nu är jag så inne i det att det bara går på rutin! Jag tänjde ut mina gränser helt enkelt, rejält.

Summa summarum: om du bara ger dig fan på att du ska klara av något, då gör du det. Allt handlar om mental inställning, du är så mycket psykiskt starkare än vad du tror, och att bara ändra mindset från "det kommer aldrig gå" till "jag fixar det här" kan göra enorm skillnad, oavsett vad i livet det gäller!

4 veckors skillnad. För att jag inte gav upp

All Posts
×

Almost done…

We just sent you an email. Please click the link in the email to confirm your subscription!

OKSubscriptions powered by Strikingly